marcoh

Den 18 oktober 2003 var idag för precis 6 år sen. Man kan verkligen säga att tiden har gått fort.

Det är ändå med en hel del glädje jag ser tillbaka på den dagen. Jag var 15 år och hade bjudit hem en tjej på date. Haha, så nervös som jag var inför den kvällen, så nervös har jag knappt varit sen dess. Vi hade redan träffats ett par gånger innan det, men nu kändes det som att vi verkligen hade nåt på gång.

Vi satt på mitt rum i min soffa och kolla på film, Scary Movie var det om jag inte minns helt fel. Vi sa inte så mycket utan var båda ganska blyga. Vi småskrattade dock lite till filmen. Men rätt som det var kände jag att jag behövde styra upp det hela lite. Haha så jag får för mig att bara lägga armen om henne. Sagt och gjort. Hon skrattade lite åt mig (med allt rätt!) haha. Efter det började vi pussas och resten av filmen såg vi nog inte ens på. Jag var så sjukt dålig på att veta hur jag skulle bete mig och hur jag skulle flörta med henne. Men jag lyckades iaf, om än på ett mycket dåligt sätt :) Från den dagen var jag och Amanda iaf tillsammans.

Amanda var en söt blond tjej med ett härligt skratt och ett stort hjärta. Tiden gick och vi hade väldigt kul ihop. Vi gjorde massor av saker och kom bra överens. För att vara i ett förhållande i den åldern så måste jag säga att vi ändå hade ett ganska moget förhållande.

Men som i de allra flesta förhållanden så tog även vårat slut. Förhållandet i sig kanske aldrig tog slut, men vi skulle aldrig träffas igen.

För 8 månder senare den 15 juni 2004, 10 dagar efter att Amanda fyllde 16, så dog hon. Jag minns allt så väl från den kvällen. Amanda hade varit och kollat på hennes lags fotbollsmatch och kom hem för att äta mat med familjen. Väl inne i köket så skönk Amanda bara ihop på golvet. Hennes hjärta hade stannat.

Ambulanserna var där på två minuter. De försökte med allt, men det gick inte att få liv i henne. Vi förstod aldrig varför - tills 6 månader efter att hon gått bort. Man hade då hittat ett virus i hjärtat. Ett virus som stoppar impulserna från hjärtat till hjärnan. Så hur mycket de än försökte få liv i henne så skulle de aldrig lyckas för det gick inga signaler.

Jag var själv aldrig med hemma hos Amanda. Jag fick ett telefonsamtal på natten där jag fick förklarat vad som hade hänt och att Amandas familj ville att jag skulle komma till akuten. Att se henne ligga där på en bår, blek och kall, är det värsta jag varit med om.

Även om vissa minnen bleknar med tiden så kommer jag aldrig glömma henne.

Nu kom jag precis hem från kyrkogården där jag tände ett ljus för Amanda.